37 personer samlades i Naturcentrum för att höra Ola Olssons föredrag om mindre hackspett på 2025 års sista programpunkt. Kvällen inleddes med en rekordsnabb extrainsatt föreningsstämma som avhandlade en mindre ändring i föreningens stadgar (där att ledamöter väljs på 2 års tid istället för 1 är det väsentliga) innan kvällens föredragshållare tog över.
Hitrest från Lunds universitet där han arbetar som lektor tillika docent i bevarandebiologi har Ola Olsson arbetat med mindre hackspett under många år där hans doktorandstudier tillsammans Ulf Wiktander under åren 1989–1998 legat till grund för mycket av den kunskap han hade möjlighet att dela med sig av under föredraget. Arbetet under de här åren var fokuserade kring fältstudier vid sjön Möckeln i Småland. I det här området noterades 7–16 revir av mindre hackspett per år med totalt ca 70 häckningar. I studierna färgmärktes vuxna individer många förseddes med radiosändare som möjliggjorde att det gick att följa fåglarnas rörelser. Det man såg var att fåglarna har helt olika rörelsemönster under vintern och övriga året. Vintern är en relativt bekymmersfri tid med lägre dödlighet där fåglarna rör sig över stora områden, ofta tillsammans med mesar i s.k. meståg. När det sedan är dags för häckning krymps rörelseområdet ned till ett revir som båda könen hjälps åt att hävda. Hanen och honan kan turas om att ropa och trumma; ofta ropar den ena medan den andra trummar. Om en inkräktare upptäcks inom reviret slåss oftast den i paren av samma kön som konkurrenten medan partnern övervakar.
Det var också intressant att höra att huvudfärgen på fåglarna anläggs redan innan fåglarna lämnar boet vilket möjliggör könsbestämning även på juvenila individer (hanar har en röd hätta medan honorna helt saknar rött i dräkten).
Mindre hackspett hackar ut nya bohål varje år och väljer typiskt nättare träd eller högstubbar jämfört med t.ex. större hackspett. Eftersom de gör nya bohål varje vår och hackar ut ungefär ett en liter stort hål i trädet kan det vara läge att söka efter färskt spill på marken under träd för den som vill lokalisera aktiva bohål. Hanen och honan hackar ut varsitt bohål men använder sedan hanens hål för häckningen. De två hålen ligger inte nödvändigtvis nära varandra, men inom reviret. Ofta lägger hanen mer tid på att bygga boet medan honan söker föda. Under vintern händer det att enklare sovhål används. Ola tipsade om att man alltid kan spana efter de eleganta runda bohålen från mindre hackspett när man rör sig i skogen.
En insikt som erhölls genom att studera fåglarna på nära håll var bl.a. hur ruggningsmönstret för de större täckarna skapar ett band av slitna fjädrar över vingen på unga fåglar vilket gör att det går att åldersbestämma fåglar i handen. Att göra detta i fält är dock mindre enkelt, och beroende på tid på året kan 1K och 2K vara svåra att skilja åt.
En av Olas stora poänger under föredraget var vikten av död ved i levande träd. Den mindre hackspetten är begränsad av föda, inte bohål, och dess viktigaste födokälla är vedlevande insekter i tunna (1–5 cm) döda grenar. Den typen av döda grenar återfinns typiskt inte i döda träd, eftersom de snabbt försvinner, utan istället i levande träd med stora kronor. Stora gamla lövträd är de träd som har störst kronor och den största koncentrationen av döda grenar. Framförallt ek har rikligt med döda grenar i kronan vilket förde tankarna till de fina markerna i Linköpings kommuns södra delar. Grundregeln som kommit ur Ola och Ulfs forskning är att mindre hackspetten behöver minst 40 hektar gammal lövskog, särskilt ädellövträd, inom ett område av 200 hektar.
Inventeringar av mindre hackspett har skett på nationell nivå först 1985–1988 och sedan återigen i ett uppföljande projekt 2019–2021. LFK:s medverkan i den senare inventeringen går att läsa om i Rödspoven 2/2020. Kortfattat har inventeringarna gått ut på att ett antal 200 hektar stora rutor har inventerats i södra Sverige. Dessa har inte varit slumpmässigt utlagda, utan placerade utifrån var det bedömts funnits goda chanser att finna mindre hackspett vilket är viktigt att komma ihåg. Första omgången inventerades 177 rutor och andra omgången 170 stycken. 118 rutor inventerades båda gångerna varav 25 av dessa ligger i Östergötland med 14 stycken i Linköpings och Åtvidabergs kommuner. Resultatet av de båda inventeringarna kunde bekräfta att förekomsten av mindre hackspett i de inventerade ytorna starkt beror på mängden ädellövskog, vanlig lövskog och sumpskog. Dessutom kunde det ses att gallring har en negativ inverkan på förekomsten.
Sista delen av föredraget avhandlade den livsmiljömodell som Ola och hans forskargrupp tagit fram. Grunden till modellen är bl.a. det extremt högupplösa laserradar-data som Lantmäteriet tillhandahåller och Nationella marktäckedata (NMD) som tillsammans med en noggrann skattning av olika skogars kvalité ur en mindre hackspetts perspektiv och fältinventeringar resulterat i en habitatmodell. Modellen är tränad för Skåne och fungerar väl där, men det är ännu inte fastställt hur den fungerar för resten av landet. Ola visade kartor på hur modellen presterar i Östergötland och det verka stämma ganska bra med de rutor som inventeras i de nationella inventeringarna. Att vidare utforska modellens prediktioner i vår kommuns marker skulle kunna vara intressant för klubben någon gång i framtiden.
Sammantaget var föredraget mycket intressant och uppskattat av åhörarna som inte bara kom från Linköping utan även från både Söderköping och Västervik denna gång.
Här kan presentationen ses i sin helhet i en något nedbantad variant.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.