Nio deltagare hade infunnit sig till denna exkursion, som ägde rum på en lördag för att vara tillgänglig för dem som normalt jobbar i veckorna. Guidningen ingick i kommunens program med naturguid­ningar och dessutom var den sponsrad av Länsstyrelsen med annons. Samlingsplats var Fröbergets P-plats. Det var strålande väder, dock endast 2° när vi samlades.

Syftet var alltså främst att uppmärksamma svarthakedoppingen. Denna är ju en av Linköpings kom­muns tre ansvarsarter på fågelsidan. De övriga två, kungsfiskaren och rödspoven, har tidigare under året ägnats var sin guidning.

I rutten ingick avspaning av Frökärret, promenad västerut, sedan över bäcken och söderut längs Östgötaleden genom fältet med bronsåldersgravar. Varvet fullbordades moturs tillbaka till Frökärret. På lämplig plats, vid lämplig tidpunkt paus för medhavt kaffe och liknande.

I själva Frökärret bråkade kaxiga sot­höns med varandra om revirgränserna. Änder fanns förstås också på plats. Antalsmässigt dominerade snatterand vid sidan av gräsand. Med de två medhavda tub­kikarna kunde även ett par av sked­and studeras och, med litet besvär, ett par av kricka. Efter att ha kommit tillbaka från rundvandringen fick vi också in ett par bläsänder, på motsatta sida av kärret. På höstarna rastar stora mängder bläsand i Frökärret, men under sommarhalvåret är de fåtaliga. Av dykänder sågs endast någon enstaka knipa. Ändernas utseende demonstrerades för övrigt med hjälp av medhavda fotografier.

Svarthakedopping var det som sagt! Den är ju inte buskablyg utan visar gärna upp sig och ett flertal individer fanns inom gott synhåll på klarvattnet. Vid ett tillfälle räknade jag in sju individer utan att anstränga mig; troligen finns det fler än så. Parningsspel sågs vid flera tillfällen. Ett par visade sig ha något i näbben. Något gott att äta för partnern, eller en pinne till boet?

Som vanligt var ett sångsvanpar på plats och den ena (troligen honan) låg på boet ute på boholmen, medan maken sökte föda ute på vattnet.

Jag hade hoppats på rödbena på ängen närmast kärret, där jag några dagar tidigare hade haft två individer. Dessa lyste dock med sin frånvaro idag, kanske till förmån för Rosenkällasjön. Någon i gruppen hörde emellertid rödbena vid ett senare tillfälle. Enda övriga vadarart var tofsvipa som sågs på en av holmarna i kärret.

Grågäss var det gott om både på vattnet och överflygande. Faktiskt sågs en kull små gässlingar simma nära en av holmarna tillsammans med sina föräldrar.

Nu fick vi se något vi inte hade kunnat föreställa oss! Sångsvanen simmade fram och grep en gässling, skakade den kraftigt och höll den även under vattenytan! Efter några minuter var ungen död, och svanen började äta upp den! Ett flertal grågäss observerade vad som hände och simmade dit och omringade marodören, men ingen, inte ens föräld­rarna, ingrep till ungens försvar.

Trots (eller var det tack vare?) gäss­ling­ens öde kände vi att nu var det dags för något ätbart och ryggsäckarnas innehåll av­njöts vid bordet i den närbelägna hagen.

En rovfågel dök plötsligt upp och visade sig på när­håll. Det var en brun kärrhökshanne och det blev tillfälle att prata om hur man känner igen den.

Strax därpå fick en i gruppen syn på ytterligare en rovfågel som cirklade ovan­för oss, till en början på rätt hög höjd, men sedan sänkte den sig, vilket gav oss gott om tid att prata om kännetecknen för bruna kärrhökens hona. Det var nämligen fråga om en sådan. Naturligtvis kul att båda könen visade upp sig så nära i tid.

Efter att ha gått över bäcken följde vi Östgötaleden in i skogsterräng, och där ändrades fågelfaunan givetvis. Sjungande bofink och lövsångare var talrika, och svarthättans klara toner hördes ofta, mer sällan någon röd­hake. Nötskrika skymtades. Taltrast och koltrast gjorde sig båda påminda, främst genom sång. Vi hade även kungs­fågel, trädkrypare, grönsiska och grönsångare. En tita som höll till i tallarnas grenverk studerades ingående med slutsatsen att det, trots trädslaget, rörde sig om en entita.

Bitvis är det tyvärr väldigt tydliga spår av granbarkborrens framfart i den här delen av reservatet. Man får trösta sig med att det kommer att växa upp nya och mer motståndskraftiga träd.

Väl i mål vid Fröberget gjordes i vanlig ord­ning en sammanfattning av vad vi hade sett med hjälp av Natur­butikens krysslista över Sveriges fåglar. Antalet observerade arter blev 46. Sammanfattningsvis så var det för årstiden rätt normal fågeltillgång. Givetvis återstår ännu en del tropikflyttare, men vi saknade t.ex. ärtsångare som nu borde finnas i området. Kanske man hade väntat fler hackspettar än den gröngöling som hördes. Det mest oväntade var definitivt sångsvanens ovanliga födoval!

Innan vi skiljdes åt hade deltagarna fått varsitt exemplar av LFK:s folder med allmän info om fåglar och 25-i-topplistan för Sverige och Östergötland.

Text: Ingemar Ander